Integration, segregation och bubblor

This post is in Swedish. Häromdagen blev jag intervjuad av journalisten Petter Beckman som är ansvarig för Mitti:s satsning #ettsthlm. Interjvun handlar om bostadssegregation och jag blev intervjuad för att jag är lokalt aktiv i Bagarmossen och har drivit flera projekt kring lokal hållbarhet och även driver kontorskollektivet Bagarmossen Resilience Centre. Vi behöver blandningen Det var med viss tvekan jag ställde upp på den intervjun. Jag vet ju att detta är sprängstoff och säger man fel kan det bli mycket laddat. Många väljer därför att inte säga något alls och låtsas som att det regnar. Men det går ju inte att förneka att vi som håller på med hållbarhetsprojekten oftast är vit medelklass med universitetsutbildning (fast "vit" stämmer inte riktigt, jag känner många välutbildade rasifierade personer som håller på med hållbarhet). Att vi inte når ut utanför vår "bubbla" beror dels på bekvämlighet men också på ekonomiska resurser i projekten. Eftersom vi driver våra projekt själva har vi oftast väldigt liten eller ingen finansiering alls. Då är det svårt att jobba med att överbrygga gränser, eftersom det tar tid och tid är pengar. Det hade därmed varit helt fantastiskt om bostadsbolagen eller staden hade kunna vara med finansiera våra projekt så att vi skulle ha tid och resurser till att spräcka bubblorna. Tänk om någon läser artikeln och inser det. Istället för att jobba var för sig skulle vi kunna göra saker tillsammans. Sen fick jag en otroligt viktig insikt när jag pratade med Petter, nämligen att den blandning vi har i Bagarmossen - även om vi tillhör olika bubblor - är själva förutsättningen för oss som jobbar med att utforska alternativa livsstilar. Att samexistera Om Bagarmossen bara skulle bestå av universitetsutbildad medelklass, då skulle lokalhyrorna bli högre, Lilla Bagis skulle ersättas av Wayne's Coffee och stadsdelen skulle förvandlas till en femtiotalsversion av Hammarby Sjöstad. Vi behöver blandningen helt enkelt. Det är den som ger Bagarmossen dess speciella dynamik och som gör kreativiteten möjlig. Mångfald är bra, även om det innebär att vi lever i olika bubblor. Men bubblorna är ju genomskinliga i varje fall, till skillnad från i andra stadsdelar där man inte ens ser varandra. Vi står på samma torg fast på olika platser. Lite som Chinatown och de ortodoxa judarna i New York kan samexistera med det västerländska livet. Stadsplaneringens heliga graal Men som det så ofta är, förändras ju detta. Det kallas för gentrifiering och verkar tyvärr vara en oundviklig utveckling. Jag önskar så att vi kunde stoppa nu och behålla balansen som nu finns. Den som skulle lyckas med det skulle hitta stadsplaneringens heliga graal. Sluta känna skam En gång hade vi en skördefest på Bagarmossen Resilience Centre och då kom en mamma som hade invandrat från Mellanöstern och bara bott en kort tid i Sverige. Hon hade hittat festen på Facebook och tog steget och kom till oss tillsammans med sin son i tioårsåldern. Det var mycket modigt. Samtidigt minns jag att vi skämdes på något konstigt sätt. Vi skämdes över att vi var vit medelklass och framför allt för att vi drack vin. Inte för att hon klagade utan för att vi tänkte att hon kanske tog illa upp för att vi konsumerade alkohol, vilket ju var helt befängt (vi var ju inte alls fulla eller så). Och skäms man är det ju enklare att vara i sin egen bubbla och låtsas som att det regnar. Skam och mod är ju varandras motsatser. Om jag inte skäms över den jag är kan jag också bli modig och först då är det möjligt att spräcka bubblan. Och skammen är som trollen, när vi talar om den spricker den i solen.