Sedan jag startade gruppen Tågsemester på Facebook, eller framför allt när gruppen började växa och tipsen ramlade in, tänkte jag att jag faktiskt måste testa det här på allvar med tågsemestrande. Jag måste ju leva som jag lär.
Sagt och gjort. Jag håller på och skriver en på en grej och insåg jag att jag skulle behöva skrivro. Därför bestämde jag mig för att ta tåget en bit bort. Jag ville komma så långt hemifrån som möjligt utan att behöva åka utomlands och krångla alltför mycket. Därför bokade jag en resa till Abisko turiststation. Tåget går ju direkt dit – utan byten.
Visserligen var det midvinter och långt före skidsäsongen men ändå – det skulle passa mig fint att köra ganska korta skidturer under de få ljusa timmarna och sedan sitta vid brasan och skriva.
Jag bokade en sovvagnsplats och resan gick fint, sånär på ett litet barn som skrek i hytten bredvid, vilket lika gärna hade kunnat hända under en lång flygresa. Men bädden var bekväm och hux flux var jag framme i ett Abisko som till min förvåning badade i solsken. Bländad steg jag ut, det här var verkligen något annat än det regnslaskiga Stockholm som jag hade lämnat.
Och här har jag tillbringat jag några magiska dagar. De korta, men ändå tillräckligt långa, dagarna har solen lyst på bergstopparna och givit dem en vacker varmrosa nyans. På nätterna har månen skinit så starkt att det nästan var som dagsljus. Jag har varvat skidåkning med skrivande samt gått på månskenspromenader i jakt på norrskenet.
Norrskenet ja. Det visade sig att de som besöker Abisko i midvintertid till största delen är japaner, några är amerikaner och andra tyskar, holländare, fransmän osv. Ingen av dem kan åka skidor, istället traskar de runt i stora och klumpiga snöskor som förstör skidspåren. Japanerna är tystlåtna och har mycket kläder och halsdukar över ansiktet så att inte mer än ögonen syns. På bröstet har de stora kameror och de ler försynt när vi möts. På natten står de i små klungor och fnissar med sina speciella mörkerkameror framme i jakt på norrskenet. De har åkt över halva jordklotet för att skåda detta magiska gröna sken som finns här i norr. Entreprenörerna här (vilka verkar antingen tala stockholmska eller klingande amerikanska) ordnar förstås guidade turer på skoter så att de långväga turisterna verkligen ska kunna fånga in det flyktiga skenet.
Själv blev jag också sugen på att se detta magiska ljus. Några lokalbor berättade för mig att det syntes just denna kväll, fast det var lite svårt att se det i det starka månljuset. En av dem sade att norrskenet beror på föroreningarna. ”Då borde det vara norrsken på Hornsgatan”, sade jag. ”Jomen det har med polerna att göra också”, sade han. ”Men visst är det förorenat här också, allt kommer hit”. ”När det var skogsbrand i Halland luktade det brandrök runtikring, den lägger sig som ett lock på fjälltopparna”. ”Det är samma med försurningen av sjöarna, den kommer hit från andra länder”.
Jag började prata miljö med männen och jag skämtade om deras skotrar, de svarade att flyget är så mycket värre, ”man kan åka skoter i ett helt liv mot en resa till New York – för att inte tala om alla båtmotorer som folk i stan har – de förstör allt liv i vattnet”.
Jag höll med dem. Sedan fortsatte jag att syssla med min dator men lyssnade vidare hur de talade med varandra om älg- och ripjakt och om rödingfiske. ”Tänk jag hade en stuga i Vassijaure, det var fint det när vinden låg åt rätt håll och man kunde sitta där och fiska.” Det lät så vackert när de talade, det var så tydligt att de älskade att vara här bland fjällen och sjöarna.
Jag bestämde mig för att gå ut och titta på norrskenet som alla andra. Det var magiskt vackert ute med månen som sken på dvärgbjörkarna som tecknade skuggor på marken. Kylan var perfekt, inte alls störande utan bara krispig och klar. Jag tänkte att jag skulle kunna åka hit oftare. Jag kunde ta med familjen hit på jullovet istället för någon resa söderut till värmen. Varför är värmen så viktig, kan inte kylan vara fin också?
Mycket såg jag därute i mörkret, sjön, stjärnorna och månen. Men hur jag än spanade såg jag inget norrsken. Förrän till slut, det var en svag strimma av något som med lite god vilja kunde betraktas som grönt. Jag antar att japanerna var nöjda nu som hade rest hela långa vägen för att se detta.
Samtidigt är jag ganska säker själv på att jag inte skulle åka till andra sidan jordklotet för att se det. Kanske är det dags för oss alla att sluta jaga norrskenet.
Comments